Styrka.

Jag har en san dar kansla idag. Jag kommer ihag nar jag var liten och nagon smallde igen bildorren pa alla fingrarna, utom tummen. Jag ville vomera och skrika pa samma gang, smartan var sa intensiv att jag inte kunde andas.

Det kanns som om du har klamt mig i bildorren. Jag kan inte andas, inte tanka. Allting jag har att saga, alla tankar och fragor. Du sa alltid som det var, det var aldrig nagra omskrivningar eller inledningar. "Livet ar tufft, Jenny. Du maste bara bita ihop och ga vidare, for allting du klarar kommer att gora dig starkare. Vi ar starka, du och jag."
Vi ar det. Jag vet. Men utan dig kanner jag mig naken. Jag kanner mig obekvam, som att jag ar malplacerad. Allt jag nagonsin har vetat, allt jag nagonsin har gjort har praglats av din existens. Du har funnits i varje sekund av mitt liv. Och ett ar, en manad och atta dagar innan det.

Det hander sa mycket i mitt liv nu. Saker som bara du vet hur man hanterar. Saker som du forstar. Du hade vetat precis vad jag skulle gora, du hade gett mig styrka att gora det. David sa alldeles efter du forsvann, att du skulle finnas i allting jag gor. De ganger jag hittar styrka som jag inte visste att jag hade, sa ar det du som stracker ner din hand och hjalper mig. Jag vill tro att det ar sa. Jag behover din styrka nu.

Vi ar starka, du och jag. Vi fixar det, du och jag.

Saknaden efter dig ar sa stor, alskade bror.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0