Ett minne om dagen!

Nu är den färdig.

Vet du hur mycket jag behover dig just nu?
Och vet du hur mycket jag skams over att jag behover dig?
Behovde du mig?
Fanns jag dar?

Jag forsoker sa mycket att fa min tillvaro att fungera, jag tvingar mig sjalv att inte ge efter for sorgen. Jag kan bara grata nar jag ar ensam. Jag skams for att jag sorjer. Jag ser hur folk tycker att jag ar fanig, att jag bara ska ga vidare. Det har ju snart gatt tre manader. Men alskade du, det kan ga en hel djavla livstid, jag kommer aldrig att vanja mig att leva utan dig.

Joseph ar inte radd for dig langre. Varje gang han sitter vid datorn, sa ber han mig att satta igang ditt bildspel. Han tycker om dina bilder, men han tycker att du ser sa tjurig ut. Han vet ju inte hur mycket du alltid log.

Jag hatar att jag aldrig kommer fa se dig le igen. Jag hatar att jag aldrig mer kommer fa ett ark bokmarken i julklapp. Jag hatar att du aldrig mer kommer ringa mig mitt i natten for att prata skit. Jag hatar att jag aldrig mer kommer fa kasta kortleken pa dig nar du vinner i poker. Jag hatar, hatar, hatar det.

Jag alskar, alskar, alskar dig.

Dagar som den har, nar ditt tomrum fyller hela min tillvaro ar det sa svart att existera.

Snalla, kom hem! Det gor for ont att leva utan dig.

Jag tanker pa sa manga saker som bara du och jag delade. Alla minnen, alla saker vi gjorde. Nar vi tjuvakte upp till Kiruna utan biljett och gomde oss pa toaletten nar konduktoren kom. Nar du slosade bort tva timmar pa att forsoka lara mig ett nytt dataspel som jag inte kunde fatta. Den gangen du ringde mig mitt i natten och sa att du inte orkade mer.

Du har lart mig sa otroligt mycket om mig sjalv, och om manniskor i ovrigt. Med dig har jag tvingats mota alla mina fordomar, och tanka om. Du har visat mig delar av livet som jag inte alls har velat se, men som har lart mig sa mycket. Det var inte alltid jag hade vett att uppskatta det, men jag hoppas du vet att halften av tiden var jag sa orolig for dig. Jag ville dig sa val, jag onskade dig all lycka du kunde fa, och mitt hjarta gick sonder varje gang det inte hande.

Sa manga ganger du har lett det dar sneda leendet, ryckt pa axlarna och sagt "Livet ar tufft." Du reste dig alltid, aven om jag kunde se sorgen inom dig. Jag hoppas du visste hur mycket jag stod upp for dig. Jag hoppas du visste vad jag sa till alla som pratade illa om dig. Jag hoppas du visste att aven om du kande att ingen fanns for dig, sa gjorde det det.

Jag kommer alltid sta upp for dig. Jag kommer alltid alska dig. Jag kommer alltid finnas.

Det har blev inte som jag hade tankt mig. Jag kanner mig inte bekvam med att skriva ut mina minnen av dig. Inte annu i alla fall. Det gor ont i halsen nar jag skriver har. Tararna vill komma ut, en stor klump sitter dar, borrar sig in och forsoker dra sig upp. Men inte nu. Inte har. Det finns alltid ett inte.

Jag vill inte ga igenom det har ensam.

Jag faller, rasar, snubblar.
Jag vet inte om jag klarar det har, alskade bror. Jag vet inte om jag orkar.

Pa sondag ar det tva manader sedan du valde att ga. Tva manader.

Jag vet att du hade varit arg pa mig om du visste vad som hander i mitt liv just nu. Eller vet du? Sitter du och ar forbannad? Vill du komma hit och banka vett in i skallen pa mig? Jag skulle uppskatta det. Jag vet ocksa att det har ar fel, varenda cell i min kropp skriker ut varningssignaler. Men jag finner det svart att bry mig om det. Vad spelar det for roll nar inte du ar har?

Min hjarna protesterar, vet att jag maste vanda om och lamna den har vagen jag har gatt in pa. Jag vill gora det, jag vill lagga benen pa ryggen och springa tillbaka in i tryggheten. Men den ar inte langre vad den var, allting ar annorlunda. Jag ar annorlunda. Jag bryr mig inte. Jag maste sluta med det.

Kan du snalla hjalpa mig?
Vart du an ar, strack ner din hand och hjalp mig, snalla?

Jag har en san dar kansla idag. Jag kommer ihag nar jag var liten och nagon smallde igen bildorren pa alla fingrarna, utom tummen. Jag ville vomera och skrika pa samma gang, smartan var sa intensiv att jag inte kunde andas.

Det kanns som om du har klamt mig i bildorren. Jag kan inte andas, inte tanka. Allting jag har att saga, alla tankar och fragor. Du sa alltid som det var, det var aldrig nagra omskrivningar eller inledningar. "Livet ar tufft, Jenny. Du maste bara bita ihop och ga vidare, for allting du klarar kommer att gora dig starkare. Vi ar starka, du och jag."
Vi ar det. Jag vet. Men utan dig kanner jag mig naken. Jag kanner mig obekvam, som att jag ar malplacerad. Allt jag nagonsin har vetat, allt jag nagonsin har gjort har praglats av din existens. Du har funnits i varje sekund av mitt liv. Och ett ar, en manad och atta dagar innan det.

Det hander sa mycket i mitt liv nu. Saker som bara du vet hur man hanterar. Saker som du forstar. Du hade vetat precis vad jag skulle gora, du hade gett mig styrka att gora det. David sa alldeles efter du forsvann, att du skulle finnas i allting jag gor. De ganger jag hittar styrka som jag inte visste att jag hade, sa ar det du som stracker ner din hand och hjalper mig. Jag vill tro att det ar sa. Jag behover din styrka nu.

Vi ar starka, du och jag. Vi fixar det, du och jag.

Saknaden efter dig ar sa stor, alskade bror.

Jag lyfte upp luren for att ringa dig idag. Sa manga tankar far genom huvudet... Nar du ringde, sa lamnade du ett meddelande pa telefonsvararen. Jag raderade det efter jag hade lyssnat pa det, for mobilsvar ringer upp sjuhundra tusen ganger om man inte gor det. Jag raderade det sista jag hade fran dig. Jag skulle ge vad som helst bara for att fa hora din rost igen. For att fa saga att allt kommer bli bra, att vi ordnar allting. Det finns ingenting vi inte kan losa.

Du behovs i mitt liv, fattar du inte det?!
Jag ar halv utan dig.

Jag behover dig har. Med mig.

Snalla, kom tillbaka...