Ett minne om dagen!

Jag hittade en dikt som du skrivit;


"Jag hoppas du tycker den ar bra, annars blir jag ledsen."
Jag sa att jag tyckte den var bra. Att den visade den dar mjuka sidan du alltid hade som du vagrade erkanna. Da blev du ledsen i alla fall. Sedan ville du analysera en av mina dikter, sa du laste den, tittade ut i ingentinget en stund och sa;
"Hmmmm, den ar bra. Tack for ordet."

Jag visste om den sidan hos dig. Den sarbara, radda. Du dolde den mer an ofta bakom ett kaxigt leende eller en sarkastisk kommentar, men den sken igenom. Det bodde en sorg och osakerhet inom dig, och kanske om du hade vetat hur du skulle hantera den, sa hade du inte varit borta idag. Jag har dividerat om och kansken hela dagen.

Men du ar inte har. Kommer aldrig mer att vara det. Du bara svavar runt i ingentinget. Det ar konstigt hur jag vissa dagar ar sa smartsamt medveten om detta, medan andra dagar kanns precis som vanligt och det skulle inte forvana mig om du ringde.

Sa det har ar liksom det ultimata testet. Skulle du veta att jag la ut den har dikten, och dessutom berattade att du hade skrivit den, sa hade du formodligen placerat mig vid en skampale. Jag tankte att om jag gjorde nagot riktigt dumt, sa maste du komma tillbaka och skalla pa mig. Jag kanner mig nastan hoppfull, alskade bror, aven om jag inte vill. Hjarnan sager till mig att jag bara kommer fa en annu storre small nar jag inser att jag har fel, medan hjartat bara skriker att jag ska gora sa. Sa nu gors det, och jag kommer vanta. En stund. Jag vill hoppas en liten stund.

All min karlek, lillasyster.

Idag gar inte.

Allt jag kan tanka pa ar Dig. Att du inte finns. Alla saker jag aldrig sa. Alla saker jag inte borde ha sagt. Alla saker jag inte gjorde. Alskade bror, jag skulle ge vad som helst for att kunna ha raddat Dig. Sa manga saker jag har forstatt efterat, sa manga saker jag onskar jag hade vetat, forstatt da. Jag forstar nu, men det ar forsent - allt ar forsent. Jag kampar med att se meningen att fortsatta, aven om jag inte borde. Jag vill vara med Dig, vill hora din rost, hora dina lugnande ord. Du kunde alltid gora allting bra igen.

Det har sagts att Du aldrig skulle ha lamnat oss om du inte visste att vi inte klarade av det. Men om jag inte kan det?

Jag kan inte prata om Dig langre, det har gatt sa lang tid och jag borde ha "kommit over dig". Jag kommer aldrig gora det, du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjarta, och den kommer alltid vara fylld av ditt tomrum.

Jag alskar dig sa, jag saknar dig sa mitt hjarta brister. Snalla kom hem. Bara for en stund. Sag att det inte ar sant. Snalla...

Din sista stund ovan jord, alskade bror.
De dar stunderna av insikt nar jag fattar att du faktiskt ar borta tar andan ur mig. Jag tittar pa gamla kort, ser dig le och grimasera mot kameran, och jag fattar inte. Du ar ju dar, hur kan du vara borta? Tomrummet efter dig verkar bara vaxa sig storre varje dag. Det ar sa mycket du missar, sa mycket du inte vet om. Hor du nar jag berattar saker for dig?

Jag kanner mig sa ensam. Det finns ingen som kan fylla det dar tomrummet i mitt innersta dar bara du visste och forstod vad som fanns. Jag vill inte att nagon annan ska fylla det heller. Vart ska jag vanda mig nu? Jag kan inte andas nar inte du ar har.

Tanken pa att du ligger under jorden och bara inte finns ar sa lojlig - hur blev det sahar?!  Smartan ar for stark, Micke. Jag behover Dig for att orka.