Spaceman.

Ja, det har gar ju alldeles ypperligt. Upp och ner och hit och dit och runt omkring. Jag far ingen ordning pa nagonting alls, forstar du val.

Om en manad fyller du trettio ar. Mindre an en manad, faktiskt. Och det ska du ha djavligt klart for dig att du missar en bra fest. Dumfan. Jag ar arg pa dig. Pa riktigt. Du maste val ha fattat vad du gjorde? Eller var du sa dum att du inte visste? Det tvivlar jag pa. Samtidigt vet jag att det du bar pa formodligen var storre an nagon karlek som nagon kunde ge. Jag fattar det, men det gor sa djavla ont.

Livet gar vidare... Sa trott jag ar pa den frasen. Det ar klart det gor, det ar inget jag ifragasatter. Men det ska inte ga vidare utan dig, det ar det jag har problem med. Man maste jobba pa, fortsatta ata, fortsatta sova - allt det kan jag gora utan dig, det ar inte det som paverkas.

Jag lagger in var lat, sa kan du dansa loss lite. For det var du kass pa.

Jag alskar dig, alltid.


Forlat.

Forlat att jag inte har skrivit, det betyder inte att jag inte minns dig. Det gor jag hela tiden, du finns liksom med mig overallt. Bara det att oftast gor det alldeles for ont, jag behover bara titta pa kort av dig for att det ska svida till i hjartat.

Du ar min storebror. En storebror ska alltid finnas dar, for skratt, for tarar, for skydd, for brak. Det gor mig sa vilsen att veta att det inte langre finns. Du var en stor pusselbit i ditt liv, och nu kan pusslet aldrig bli helt igen. Man kan se helheten, man kan ta in bilden, men den dar biten fattas alltid och kommer aldrig att ersattas. Jag vill inte ens borja att ta in det faktum att du inte lever langre, sa fort jag forsoker slappa fornekelsen och erkanna for mig sjalv sa drunknar jag.

Det fanns sa mycket jag alskade hos dig. Din fantastiskt daliga humor, din omtanksamhet, din styrka och ambition, din intelligens, vara minnen, vara samtal. Du var inte perfekt nagonstans, det ar ingen, men du var min bror och du vet hur det ar - man alskar sin familj oavsett brister. Du hade sa mycket som kompenserade upp allt det dar.

Jag har haft dig i tjugoatta och ett halvt ar, nu ska jag helt plotsligt vanja mig att inte ha dig? Du forstar val sjalv hur svart det ar? Hur ont det gor. Jag vill kunna se dig i ogonen och saga forlat att jag inte fanns. Forlat for alla fel jag har gjort, forlat for alla ganger jag har gjort dig illa. Varfor sa du ingenting? Varfor i helvete kunde du inte bara ha sagt nagonting?! Jag skulle ge vad som helst for att ha dig tillbaka.

Vad som helst.

Till dig, vi kommer aldrig att glomma!


Alskade Mikael!

Julafton tvatusensju beslutade sig min storebror for att avsluta sitt liv.

Det har ar alla mina minnen av honom, bra som daliga, han var en alldeles for underbar manniska for att hallas undan varlden. Det har fastnat i mitt huvud nu, forstar ni - Ett minne om dagen, ar bra for magen. Visst maste det vara sa? Sa nu satter vi igang och minns!






image1

RSS 2.0