Ett minne om dagen!

Vet du hur mycket jag behover dig just nu?
Och vet du hur mycket jag skams over att jag behover dig?
Behovde du mig?
Fanns jag dar?

Jag forsoker sa mycket att fa min tillvaro att fungera, jag tvingar mig sjalv att inte ge efter for sorgen. Jag kan bara grata nar jag ar ensam. Jag skams for att jag sorjer. Jag ser hur folk tycker att jag ar fanig, att jag bara ska ga vidare. Det har ju snart gatt tre manader. Men alskade du, det kan ga en hel djavla livstid, jag kommer aldrig att vanja mig att leva utan dig.

Joseph ar inte radd for dig langre. Varje gang han sitter vid datorn, sa ber han mig att satta igang ditt bildspel. Han tycker om dina bilder, men han tycker att du ser sa tjurig ut. Han vet ju inte hur mycket du alltid log.

Jag hatar att jag aldrig kommer fa se dig le igen. Jag hatar att jag aldrig mer kommer fa ett ark bokmarken i julklapp. Jag hatar att du aldrig mer kommer ringa mig mitt i natten for att prata skit. Jag hatar att jag aldrig mer kommer fa kasta kortleken pa dig nar du vinner i poker. Jag hatar, hatar, hatar det.

Jag alskar, alskar, alskar dig.

Dagar som den har, nar ditt tomrum fyller hela min tillvaro ar det sa svart att existera.

Snalla, kom hem! Det gor for ont att leva utan dig.

Jag tanker pa sa manga saker som bara du och jag delade. Alla minnen, alla saker vi gjorde. Nar vi tjuvakte upp till Kiruna utan biljett och gomde oss pa toaletten nar konduktoren kom. Nar du slosade bort tva timmar pa att forsoka lara mig ett nytt dataspel som jag inte kunde fatta. Den gangen du ringde mig mitt i natten och sa att du inte orkade mer.

Du har lart mig sa otroligt mycket om mig sjalv, och om manniskor i ovrigt. Med dig har jag tvingats mota alla mina fordomar, och tanka om. Du har visat mig delar av livet som jag inte alls har velat se, men som har lart mig sa mycket. Det var inte alltid jag hade vett att uppskatta det, men jag hoppas du vet att halften av tiden var jag sa orolig for dig. Jag ville dig sa val, jag onskade dig all lycka du kunde fa, och mitt hjarta gick sonder varje gang det inte hande.

Sa manga ganger du har lett det dar sneda leendet, ryckt pa axlarna och sagt "Livet ar tufft." Du reste dig alltid, aven om jag kunde se sorgen inom dig. Jag hoppas du visste hur mycket jag stod upp for dig. Jag hoppas du visste vad jag sa till alla som pratade illa om dig. Jag hoppas du visste att aven om du kande att ingen fanns for dig, sa gjorde det det.

Jag kommer alltid sta upp for dig. Jag kommer alltid alska dig. Jag kommer alltid finnas.

Det har blev inte som jag hade tankt mig. Jag kanner mig inte bekvam med att skriva ut mina minnen av dig. Inte annu i alla fall. Det gor ont i halsen nar jag skriver har. Tararna vill komma ut, en stor klump sitter dar, borrar sig in och forsoker dra sig upp. Men inte nu. Inte har. Det finns alltid ett inte.

Jag vill inte ga igenom det har ensam.