Alltid, alltid, alltid.

Jag tanker pa sa manga saker som bara du och jag delade. Alla minnen, alla saker vi gjorde. Nar vi tjuvakte upp till Kiruna utan biljett och gomde oss pa toaletten nar konduktoren kom. Nar du slosade bort tva timmar pa att forsoka lara mig ett nytt dataspel som jag inte kunde fatta. Den gangen du ringde mig mitt i natten och sa att du inte orkade mer.

Du har lart mig sa otroligt mycket om mig sjalv, och om manniskor i ovrigt. Med dig har jag tvingats mota alla mina fordomar, och tanka om. Du har visat mig delar av livet som jag inte alls har velat se, men som har lart mig sa mycket. Det var inte alltid jag hade vett att uppskatta det, men jag hoppas du vet att halften av tiden var jag sa orolig for dig. Jag ville dig sa val, jag onskade dig all lycka du kunde fa, och mitt hjarta gick sonder varje gang det inte hande.

Sa manga ganger du har lett det dar sneda leendet, ryckt pa axlarna och sagt "Livet ar tufft." Du reste dig alltid, aven om jag kunde se sorgen inom dig. Jag hoppas du visste hur mycket jag stod upp for dig. Jag hoppas du visste vad jag sa till alla som pratade illa om dig. Jag hoppas du visste att aven om du kande att ingen fanns for dig, sa gjorde det det.

Jag kommer alltid sta upp for dig. Jag kommer alltid alska dig. Jag kommer alltid finnas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0