Ett minne om dagen!

Jag faller, rasar, snubblar.
Jag vet inte om jag klarar det har, alskade bror. Jag vet inte om jag orkar.

Pa sondag ar det tva manader sedan du valde att ga. Tva manader.

Jag vet att du hade varit arg pa mig om du visste vad som hander i mitt liv just nu. Eller vet du? Sitter du och ar forbannad? Vill du komma hit och banka vett in i skallen pa mig? Jag skulle uppskatta det. Jag vet ocksa att det har ar fel, varenda cell i min kropp skriker ut varningssignaler. Men jag finner det svart att bry mig om det. Vad spelar det for roll nar inte du ar har?

Min hjarna protesterar, vet att jag maste vanda om och lamna den har vagen jag har gatt in pa. Jag vill gora det, jag vill lagga benen pa ryggen och springa tillbaka in i tryggheten. Men den ar inte langre vad den var, allting ar annorlunda. Jag ar annorlunda. Jag bryr mig inte. Jag maste sluta med det.

Kan du snalla hjalpa mig?
Vart du an ar, strack ner din hand och hjalp mig, snalla?

Jag har en san dar kansla idag. Jag kommer ihag nar jag var liten och nagon smallde igen bildorren pa alla fingrarna, utom tummen. Jag ville vomera och skrika pa samma gang, smartan var sa intensiv att jag inte kunde andas.

Det kanns som om du har klamt mig i bildorren. Jag kan inte andas, inte tanka. Allting jag har att saga, alla tankar och fragor. Du sa alltid som det var, det var aldrig nagra omskrivningar eller inledningar. "Livet ar tufft, Jenny. Du maste bara bita ihop och ga vidare, for allting du klarar kommer att gora dig starkare. Vi ar starka, du och jag."
Vi ar det. Jag vet. Men utan dig kanner jag mig naken. Jag kanner mig obekvam, som att jag ar malplacerad. Allt jag nagonsin har vetat, allt jag nagonsin har gjort har praglats av din existens. Du har funnits i varje sekund av mitt liv. Och ett ar, en manad och atta dagar innan det.

Det hander sa mycket i mitt liv nu. Saker som bara du vet hur man hanterar. Saker som du forstar. Du hade vetat precis vad jag skulle gora, du hade gett mig styrka att gora det. David sa alldeles efter du forsvann, att du skulle finnas i allting jag gor. De ganger jag hittar styrka som jag inte visste att jag hade, sa ar det du som stracker ner din hand och hjalper mig. Jag vill tro att det ar sa. Jag behover din styrka nu.

Vi ar starka, du och jag. Vi fixar det, du och jag.

Saknaden efter dig ar sa stor, alskade bror.

Jag lyfte upp luren for att ringa dig idag. Sa manga tankar far genom huvudet... Nar du ringde, sa lamnade du ett meddelande pa telefonsvararen. Jag raderade det efter jag hade lyssnat pa det, for mobilsvar ringer upp sjuhundra tusen ganger om man inte gor det. Jag raderade det sista jag hade fran dig. Jag skulle ge vad som helst bara for att fa hora din rost igen. For att fa saga att allt kommer bli bra, att vi ordnar allting. Det finns ingenting vi inte kan losa.

Du behovs i mitt liv, fattar du inte det?!
Jag ar halv utan dig.

Jag behover dig har. Med mig.

Snalla, kom tillbaka...

Forlat att jag inte har skrivit, det betyder inte att jag inte minns dig. Det gor jag hela tiden, du finns liksom med mig overallt. Bara det att oftast gor det alldeles for ont, jag behover bara titta pa kort av dig for att det ska svida till i hjartat.

Du ar min storebror. En storebror ska alltid finnas dar, for skratt, for tarar, for skydd, for brak. Det gor mig sa vilsen att veta att det inte langre finns. Du var en stor pusselbit i ditt liv, och nu kan pusslet aldrig bli helt igen. Man kan se helheten, man kan ta in bilden, men den dar biten fattas alltid och kommer aldrig att ersattas. Jag vill inte ens borja att ta in det faktum att du inte lever langre, sa fort jag forsoker slappa fornekelsen och erkanna for mig sjalv sa drunknar jag.

Det fanns sa mycket jag alskade hos dig. Din fantastiskt daliga humor, din omtanksamhet, din styrka och ambition, din intelligens, vara minnen, vara samtal. Du var inte perfekt nagonstans, det ar ingen, men du var min bror och du vet hur det ar - man alskar sin familj oavsett brister. Du hade sa mycket som kompenserade upp allt det dar.

Jag har haft dig i tjugoatta och ett halvt ar, nu ska jag helt plotsligt vanja mig att inte ha dig? Du forstar val sjalv hur svart det ar? Hur ont det gor. Jag vill kunna se dig i ogonen och saga forlat att jag inte fanns. Forlat for alla fel jag har gjort, forlat for alla ganger jag har gjort dig illa. Varfor sa du ingenting? Varfor i helvete kunde du inte bara ha sagt nagonting?! Jag skulle ge vad som helst for att ha dig tillbaka.

Vad som helst.