Ett minne om dagen!

Din sista stund ovan jord, alskade bror.
De dar stunderna av insikt nar jag fattar att du faktiskt ar borta tar andan ur mig. Jag tittar pa gamla kort, ser dig le och grimasera mot kameran, och jag fattar inte. Du ar ju dar, hur kan du vara borta? Tomrummet efter dig verkar bara vaxa sig storre varje dag. Det ar sa mycket du missar, sa mycket du inte vet om. Hor du nar jag berattar saker for dig?

Jag kanner mig sa ensam. Det finns ingen som kan fylla det dar tomrummet i mitt innersta dar bara du visste och forstod vad som fanns. Jag vill inte att nagon annan ska fylla det heller. Vart ska jag vanda mig nu? Jag kan inte andas nar inte du ar har.

Tanken pa att du ligger under jorden och bara inte finns ar sa lojlig - hur blev det sahar?!  Smartan ar for stark, Micke. Jag behover Dig for att orka.