Ett minne om dagen!

Jag hittade en dikt som du skrivit;


"Jag hoppas du tycker den ar bra, annars blir jag ledsen."
Jag sa att jag tyckte den var bra. Att den visade den dar mjuka sidan du alltid hade som du vagrade erkanna. Da blev du ledsen i alla fall. Sedan ville du analysera en av mina dikter, sa du laste den, tittade ut i ingentinget en stund och sa;
"Hmmmm, den ar bra. Tack for ordet."

Jag visste om den sidan hos dig. Den sarbara, radda. Du dolde den mer an ofta bakom ett kaxigt leende eller en sarkastisk kommentar, men den sken igenom. Det bodde en sorg och osakerhet inom dig, och kanske om du hade vetat hur du skulle hantera den, sa hade du inte varit borta idag. Jag har dividerat om och kansken hela dagen.

Men du ar inte har. Kommer aldrig mer att vara det. Du bara svavar runt i ingentinget. Det ar konstigt hur jag vissa dagar ar sa smartsamt medveten om detta, medan andra dagar kanns precis som vanligt och det skulle inte forvana mig om du ringde.

Sa det har ar liksom det ultimata testet. Skulle du veta att jag la ut den har dikten, och dessutom berattade att du hade skrivit den, sa hade du formodligen placerat mig vid en skampale. Jag tankte att om jag gjorde nagot riktigt dumt, sa maste du komma tillbaka och skalla pa mig. Jag kanner mig nastan hoppfull, alskade bror, aven om jag inte vill. Hjarnan sager till mig att jag bara kommer fa en annu storre small nar jag inser att jag har fel, medan hjartat bara skriker att jag ska gora sa. Sa nu gors det, och jag kommer vanta. En stund. Jag vill hoppas en liten stund.

All min karlek, lillasyster.