Ett minne om dagen!

Jag hittade en dikt som du skrivit;


"Jag hoppas du tycker den ar bra, annars blir jag ledsen."
Jag sa att jag tyckte den var bra. Att den visade den dar mjuka sidan du alltid hade som du vagrade erkanna. Da blev du ledsen i alla fall. Sedan ville du analysera en av mina dikter, sa du laste den, tittade ut i ingentinget en stund och sa;
"Hmmmm, den ar bra. Tack for ordet."

Jag visste om den sidan hos dig. Den sarbara, radda. Du dolde den mer an ofta bakom ett kaxigt leende eller en sarkastisk kommentar, men den sken igenom. Det bodde en sorg och osakerhet inom dig, och kanske om du hade vetat hur du skulle hantera den, sa hade du inte varit borta idag. Jag har dividerat om och kansken hela dagen.

Men du ar inte har. Kommer aldrig mer att vara det. Du bara svavar runt i ingentinget. Det ar konstigt hur jag vissa dagar ar sa smartsamt medveten om detta, medan andra dagar kanns precis som vanligt och det skulle inte forvana mig om du ringde.

Sa det har ar liksom det ultimata testet. Skulle du veta att jag la ut den har dikten, och dessutom berattade att du hade skrivit den, sa hade du formodligen placerat mig vid en skampale. Jag tankte att om jag gjorde nagot riktigt dumt, sa maste du komma tillbaka och skalla pa mig. Jag kanner mig nastan hoppfull, alskade bror, aven om jag inte vill. Hjarnan sager till mig att jag bara kommer fa en annu storre small nar jag inser att jag har fel, medan hjartat bara skriker att jag ska gora sa. Sa nu gors det, och jag kommer vanta. En stund. Jag vill hoppas en liten stund.

All min karlek, lillasyster.

Idag gar inte.

Allt jag kan tanka pa ar Dig. Att du inte finns. Alla saker jag aldrig sa. Alla saker jag inte borde ha sagt. Alla saker jag inte gjorde. Alskade bror, jag skulle ge vad som helst for att kunna ha raddat Dig. Sa manga saker jag har forstatt efterat, sa manga saker jag onskar jag hade vetat, forstatt da. Jag forstar nu, men det ar forsent - allt ar forsent. Jag kampar med att se meningen att fortsatta, aven om jag inte borde. Jag vill vara med Dig, vill hora din rost, hora dina lugnande ord. Du kunde alltid gora allting bra igen.

Det har sagts att Du aldrig skulle ha lamnat oss om du inte visste att vi inte klarade av det. Men om jag inte kan det?

Jag kan inte prata om Dig langre, det har gatt sa lang tid och jag borde ha "kommit over dig". Jag kommer aldrig gora det, du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjarta, och den kommer alltid vara fylld av ditt tomrum.

Jag alskar dig sa, jag saknar dig sa mitt hjarta brister. Snalla kom hem. Bara for en stund. Sag att det inte ar sant. Snalla...

Din sista stund ovan jord, alskade bror.
De dar stunderna av insikt nar jag fattar att du faktiskt ar borta tar andan ur mig. Jag tittar pa gamla kort, ser dig le och grimasera mot kameran, och jag fattar inte. Du ar ju dar, hur kan du vara borta? Tomrummet efter dig verkar bara vaxa sig storre varje dag. Det ar sa mycket du missar, sa mycket du inte vet om. Hor du nar jag berattar saker for dig?

Jag kanner mig sa ensam. Det finns ingen som kan fylla det dar tomrummet i mitt innersta dar bara du visste och forstod vad som fanns. Jag vill inte att nagon annan ska fylla det heller. Vart ska jag vanda mig nu? Jag kan inte andas nar inte du ar har.

Tanken pa att du ligger under jorden och bara inte finns ar sa lojlig - hur blev det sahar?!  Smartan ar for stark, Micke. Jag behover Dig for att orka.

Ja, det har gar ju alldeles ypperligt. Upp och ner och hit och dit och runt omkring. Jag far ingen ordning pa nagonting alls, forstar du val.

Om en manad fyller du trettio ar. Mindre an en manad, faktiskt. Och det ska du ha djavligt klart for dig att du missar en bra fest. Dumfan. Jag ar arg pa dig. Pa riktigt. Du maste val ha fattat vad du gjorde? Eller var du sa dum att du inte visste? Det tvivlar jag pa. Samtidigt vet jag att det du bar pa formodligen var storre an nagon karlek som nagon kunde ge. Jag fattar det, men det gor sa djavla ont.

Livet gar vidare... Sa trott jag ar pa den frasen. Det ar klart det gor, det ar inget jag ifragasatter. Men det ska inte ga vidare utan dig, det ar det jag har problem med. Man maste jobba pa, fortsatta ata, fortsatta sova - allt det kan jag gora utan dig, det ar inte det som paverkas.

Jag lagger in var lat, sa kan du dansa loss lite. For det var du kass pa.

Jag alskar dig, alltid.

Nu är den färdig.

Vet du hur mycket jag behover dig just nu?
Och vet du hur mycket jag skams over att jag behover dig?
Behovde du mig?
Fanns jag dar?

Jag forsoker sa mycket att fa min tillvaro att fungera, jag tvingar mig sjalv att inte ge efter for sorgen. Jag kan bara grata nar jag ar ensam. Jag skams for att jag sorjer. Jag ser hur folk tycker att jag ar fanig, att jag bara ska ga vidare. Det har ju snart gatt tre manader. Men alskade du, det kan ga en hel djavla livstid, jag kommer aldrig att vanja mig att leva utan dig.

Joseph ar inte radd for dig langre. Varje gang han sitter vid datorn, sa ber han mig att satta igang ditt bildspel. Han tycker om dina bilder, men han tycker att du ser sa tjurig ut. Han vet ju inte hur mycket du alltid log.

Jag hatar att jag aldrig kommer fa se dig le igen. Jag hatar att jag aldrig mer kommer fa ett ark bokmarken i julklapp. Jag hatar att du aldrig mer kommer ringa mig mitt i natten for att prata skit. Jag hatar att jag aldrig mer kommer fa kasta kortleken pa dig nar du vinner i poker. Jag hatar, hatar, hatar det.

Jag alskar, alskar, alskar dig.

Dagar som den har, nar ditt tomrum fyller hela min tillvaro ar det sa svart att existera.

Snalla, kom hem! Det gor for ont att leva utan dig.

Jag tanker pa sa manga saker som bara du och jag delade. Alla minnen, alla saker vi gjorde. Nar vi tjuvakte upp till Kiruna utan biljett och gomde oss pa toaletten nar konduktoren kom. Nar du slosade bort tva timmar pa att forsoka lara mig ett nytt dataspel som jag inte kunde fatta. Den gangen du ringde mig mitt i natten och sa att du inte orkade mer.

Du har lart mig sa otroligt mycket om mig sjalv, och om manniskor i ovrigt. Med dig har jag tvingats mota alla mina fordomar, och tanka om. Du har visat mig delar av livet som jag inte alls har velat se, men som har lart mig sa mycket. Det var inte alltid jag hade vett att uppskatta det, men jag hoppas du vet att halften av tiden var jag sa orolig for dig. Jag ville dig sa val, jag onskade dig all lycka du kunde fa, och mitt hjarta gick sonder varje gang det inte hande.

Sa manga ganger du har lett det dar sneda leendet, ryckt pa axlarna och sagt "Livet ar tufft." Du reste dig alltid, aven om jag kunde se sorgen inom dig. Jag hoppas du visste hur mycket jag stod upp for dig. Jag hoppas du visste vad jag sa till alla som pratade illa om dig. Jag hoppas du visste att aven om du kande att ingen fanns for dig, sa gjorde det det.

Jag kommer alltid sta upp for dig. Jag kommer alltid alska dig. Jag kommer alltid finnas.

Det har blev inte som jag hade tankt mig. Jag kanner mig inte bekvam med att skriva ut mina minnen av dig. Inte annu i alla fall. Det gor ont i halsen nar jag skriver har. Tararna vill komma ut, en stor klump sitter dar, borrar sig in och forsoker dra sig upp. Men inte nu. Inte har. Det finns alltid ett inte.

Jag vill inte ga igenom det har ensam.

Jag faller, rasar, snubblar.
Jag vet inte om jag klarar det har, alskade bror. Jag vet inte om jag orkar.